Hjärta

Jag brukar inte skriva sådana här texter. Men jag känner ändå att det är dags för det nu. Detta är en berättelse jag har burit med mig stora delar av mitt liv, som har format vem jag varit och blivit. Ni som inte vill höra om min hjärteresa kan sluta läsa här och nu, men det vore roligt för mig om ni ville göra det, gärna lämna en kommentar om ni känner för det. Jag vill inte vara negativ eller låta tråkig, så jag hoppas verkligen att jag får fram det rätta i berättelsen. Som ni vet är jag oftast glad och sprallig och man märker inte utanpå mig vad jag har gått igenom. Nu är allt bra och jag lever som aldrig förr. Livet är en gåva och den gåvan måste man ta vara på. Var glad och le, så löser sig allt. Många kramar!

När jag var i låg & mellanstadieåldern var idrott det bästa jag visste. Mina föräldrar har aldrig varit särskilt sportintresserade, men jag var klistrad vid bandyklubbor och fotbollar. Inget kunde hindra mig. Jag spelade fotboll med killarna varenda rast i skolan. Jag ville absolut inte ha konståkningsskridskor och göra piruetter när vi åkte skridskor med skolan. Jag ville ha en hjälm med galler och spela bandy eller ishockey. På kvällarna var jag ett inbitet hockeyfan. HV71 fanns i mitt hjärta. Jag lyssnade på varenda match på radion, jublade när mitt favoritlag gjorde mål. Jag hejade på FC Barcelona, skickade brev till dem, älskade Ronaldinho och fick ett stort lagfoto som jag satte upp på väggen. Jag spelade innebandy och fotboll i det lilla samhället där jag gick i skolan. Jag var envis, bestämd och en riktig målskytt. Trots att vi oftast hamnade i bottenträsket av serien var jag alltid redo för match. Alltid taggad, med ett leende på läpparna gick jag in på planen. Jag var ingen bra spelare i den meningen att jag tog mina motspelare i hand efter att jag fällt dem. Men jag var bra på tekniken, bra på att hantera en boll. Hade ett bra skott och vågade. Jag kommer ihåg en innebandymatch särskilt väl. Jag skulle tro att jag var elva-tolv år gammal. Vi spelade borta mot ett lag som faktiskt låg under oss i serien. Jag visste att vi skulle vinna. För jag var ju med. Mamma satt i publiken. Vi hade slagit vad om hur många mål jag skulle göra. Vi vann matchen med 19-1, tror jag. Jag har för mig att jag lyckades göra 9 eller 10 mål.. Jag var glad den dagen. Sen minns jag att jag skyndade mig med att duscha för jag skulle hem och kolla på en bandymatch som SVT visade. Ni förstår. Sport var mitt liv. Jag var fast vid idrotten. 

Sen kom den dagen som inte skulle ha kommit.
Jag hade länge känt det. Hjärtat slog omänskligt fort i min bröstkorg efter en ansträngning. Efter en match kunde jag vara helt tagen. Kunde lägga mig ner i omklädningsrummet och var tvungen att göra så i tjugo minuter innan det var över. Tillslut gick vi till läkarna som trodde att jag hade ansträngningsastma. Men inte hjälpte den där medicinen jag fick. I takt med att träningarna blev allt seriösare och jag inte alls ville göra situps och springa långa sträckor varje träning (jag var och är en lat själ) så upptrappades mina hjärtproblem. Jag la av med fotbollen och innebandyn när jag började högstadiet och var i samma veva för första gången på Ryhov i Jönköping för att träffa en hjärtläkare. Jag fick göra ansträngnings-EKG (cykla med EKG-elektroder på bröstet), fick göra ultraljud och ha EKG under 24 timmar hemma. Min mamma hatade gångerna vi var tvungna att åka in. Jag älskade dem. Jag var ledig från skolan och fick gå på stan och shoppa efteråt. Äta ute. Det var härligt. Men det var inte kul att behöva anstränga mig och att ha elektroder ett helt dygn var inte heller speciellt kul.
Tillslut, efter att de lyckats fånga upp mitt hjärtfel fick jag äntligen en remiss till en operation. Nu har jag precis börjat nian. Jag älskar fortfarande idrott men har världens sämsta kondition. Operationsläkaren från Linköping ringer mig en dag när jag är sjuk. Han berättar att de spelar in TV-programmet Sjukhuset på Linköpings sjukhus under hösten. Han frågar om jag vill vara med. Jag hatar att höra min egna röst men tackar ändå ja. Det är spännande att ha något att se fram emot.
Någon månad senare åker jag, mamma och pappa till Linköping. Jag läggs in på hjärtavdelningen och vill bara bortbortbort. Det luktar desinfektionsmedel och gamla urtvättade sjukhuskläder på avdelningen. Jag är i särklass yngst. I tv-rummet trängs jag med människor som passerade pensionsåldern innan jag var född. Men jag ska ju bara vara där i tre dagar. Sen ska jag vara frisk. Då kan jag åka hem igen. Operationen jag ska göra är en vanlig operation, men att det är en fjortonåring som gör den är mindre vanligt. Om jag minns rätt är jag en av de yngsta som har det hjärtfel jag har. Det ingrepp kirurgerna ska göra handlar om att bränna bort en nervtråd mellan förmak och kammare. Jag har en extra bana som gör att jag får för många hjärtslag vid ansträngning. Kateterablation heter det. Läkaren jag har träffat, han som ska operera mig dagen därpå, är världens mysigaste. Jag kunde inte önskat mig en bättre läkare. Han är erfaren, har sysslat med de där operationerna hela sitt liv. Jag känner mig trygg. Dagen därpå får jag lugnande tabletter på morgonen, sedan kör sjuksköterskorna mig till operationssalen. Jag blir lite trött. Mamma och pappa får lämna mig när jag åker in i salen. Jag är inte orolig. Jag ska ändå sövas ner, kommer inte märka någonting. TV-teamet som skulle filmat in mig har krockat med sjuhuschefens bil och jag får inte träffa dem, innan narkosläkaren i blåa kläder ger mig en spruta och jag är snart borta. Inne i sömnen.
Jag vaknar upp och är kissnödig. Jag har ont i hälen. Jag ligger i ett främmande rum. Mamma och pappa kommer in tillsammans med läkaren som har opererat mig. Mamma tittar försiktigt på mig. Jag är säker på att operationen har gått bra. Inget annat alternativ finns. Innan har de berättat att operationen med 97% säkerhet ska lyckas. Denna gången har de 3% osannolikhet inträffat. Läkaren försöker förklara. Jag blir bara arg. Ledsen. Vill ju inte vakna upp här igen. Det var ju nu det skulle vara över. Jag blir knäckt. Mamma försöker trösta, men jag vet att hon är mer ledsen än jag. Dagen därpå filmas jag. Jag gråter i TV. Sen åker vi ner på Ikanohuset och jag köper kläder. Mamma betalar. Det känns bra. Jag går till skolan sen och livet är helt okej. Mina kompisar har skickat sms och skrivit på Facebook. Jag är med på idrotten.
En månad senare åker vi in igen. Läkarna har berättat att det går att göra en ny operation. Processen för mig kommer vara likadan. Skillnaden är att de denna gång inte ska bränna bort min extrabana, utan kyla bort den. Jag förstår inte riktigt vad de pratar om men gör som de säger. Håller mina tummar. Kvällen innan jag ska opereras visas Sjukhus-avsnittet på TV3. Jag och mamma ligger i sjukhussängen i mitt lilla rum och tittar. Mamma gråter och jag skrattar. Jag pratar jättefult och är röd runt ögonen. Fy vad jag ser ut. Nästa morgon är det dags igen. Samma som förra gången. När jag vaknar upp har operationen gått bra. Jag är lycklig. Lättad. Jag känner frihet. Dagen därpå går jag och mamma på Ikanohuset igen och jag får ett par vinröda converse av min mamma. Mina kompisar har sett mig på tv, har skrivit söta saker till mig som jag läser. Jag blir berörd av orden.  
En lång resa har tagit sitt slut. Jag har kommit hem. Kan slippa oroa mig.
Äntligenäntligenäntligen!

[HÄR hittar ni länk till Sjukhus-avsnittet jag medverkade i. Varnar för töntiga föräldrar och extremt hemsk röst ala mig!]

massa pussar och kramar /moa